Känslor under behandlingarna
Jag har bearbetat min cancer sen den dagen då jag blev "frisk", eller färdigbehandlad kanske jag ska säga. Innan så mådde jag så dåligt psykiskt, jag hade hade tappat bort mig själv totalt, hängde inte med, var fruktansvärt okoncentrerad och trött. När man är "frisk" så tror i princip alla att man mår bra igen. Det många inte förstår är att cellgifter inte fungerar som en jäkla alvedon eller ett penicilin. Cellgifter är gifter, dom dödar en jävla massa celler, slår ut imunförsvaret och fan.. Det är skitmediciner, vilket cancer kräver eftersom sjukdomen är en skitsjukdom. Livet som cancerpatient är inget ni kan föreställa er om ni inte varit där själva. Det är en enorm förändring av livet, både psykiskt och fysiskt.
Det jag vill komma till är att, som jag redan skrivit många gånger, inte mår dåligt på det sättet längre. Jag har tagit mig igenom en av de värsta bitarna och framför allt hittat tillbaka till mig själv igen! Nu har jag istället börjat tänka mycket djupare på själva sjukdomen och på känslorna. Känslorna jag hade under behandlingarna, hur dåligt jag faktiskt mådde, hur sjuk jag var och hur smärtsamt det va. Jag får lite som en klump i halsen när jag tänker tillbaka på det på det viset. När jag tänker på alla som fanns runt mig och hela tiden såg detta. Man får starka band till sådana personer, till personer man litar på till tusen och som man ser som sin trygghet.
Jag har börjat tänka på all smärta cancer innebär, på hur grym sjukdomen är, men jag ser det som ett bra tecken. Det betyder att jag är stark nog psykiskt att ta hand om dom tankarna nu.
säger det igen becca, du är så stark! och jag önskar att jag också kunde ha varit där och stöttat dig :/ vi borde hitta på något någon gång! puss på dig bacon (hehe gud vad jag saknar de tiderna;) )
