beccaanilsson

För det mesta är "cancer" bara ett ord för mig, ett helt vanligt vardagsord som jag automatiskt säger flera gånger om dagen. Det finns vissa stunder som jag kommer på innebörden av detta ord, och att jag själv faktiskt har haft det. Det är dom stunderna jag kommer att tänka på smärtan, både psykiskt och fysiskt. Jag tänker på Linköping, på hur svag jag var, på när pappa och Nille körde runt med mig i rullstolen för att jag behövde komma ut men inte orkade gå. Det var så soligt i Linköping och jag fick mest ligga i sängen och titta på solen och värmen. Folk som stirrade och undrade vad felet var på mig.

Jag tänker på när jag inte kunde gå i vårt trapphus utan att behöva slänga mig på soffan och hämta andan direkt efter. När jag kom hem efter två operationer och en rejäl kur cellgifter och inte kunde äta mer än en sked mat. Minns att jag till och med tänkte: "Hur fan ska jag kunna äta igen?" Det kändes som en omöjlighet för mig just då, när jag vägde under 40 kg och var totalt utmattad.

Det är dom stunderna ordet cancer blir så mycket mer än ett vardagsord. Det är när jag tänker på vad cancern gjorde mot mig och mot alla runt omkring mig.