beccaanilsson

Som ni vet har jag ju varit lite sådär halvsur över studenten, eftersom jag anser att jag bara tar den "på låtsas". Jag har blivit sjukt arg när folk har sagt: men du får ju i alla fall ta studenten! och då syftat på att jag kunde varit död nu.

Häromdagen insåg jag att det nog är precis så jag måste tänka för att få en lika underbar dag som alla andra. Det kan ju låta väldigt hemskt, men när jag insåg det så kände jag hur otroligt glad jag blev, hur glad jag blev över att jag finns kvar här och kan ta studenten med min klass.
Jag kommer inte att fira att skolan är helt slut, jag får inte lämna tillbaka skåpsnyckeln eller alla böckerna, för jag lämnar inte skolan helt, som alla andra gör.

Men jag är ju inte som alla andra.

Därför tänker jag fira att jag lever, och att mitt liv kommer fortsätta långt efter studenten. Vad gör några extra veckor i skolan när jag har överlevt cancer? Som det känns just nu så gör det ingenting, absolut ingenting. Jag har ju hela livet framför mig, och det om något tycker jag är värt att fira!

Helt sjukt vad mitt huvud snurrade till sig idag. Var disträ som fasen och skrattattackerna vet jag inte vart dom kom ifrån! Som sagt, det snurrade nog till sig lite där ja, men tror det beror på att det är den 25 mars.

25 mars - cancerdatumet.

För två år sedan gav mig läkarna beskedet äggstockscancer och på några sekunder slutade jag vara den Becca och började vara den här Becca. För mig känns det som jag blivit utbytt, att den förra tjejen bara togs ifrån mig. När jag tänker på det (vilket jag sällan gör) så är det väldigt frustrerande. Jag kan inte riktigt hantera det, en av orsakerna till att jag låter bli att tänka på sånthär, och då blir jag bara ännu mer frustrerad i allt jag gör, stressar upp mig, känner prestationsångest och lägger ner otroligt mycket energi på att hata och önska bort cancern. Det är litegran som att befinna sig i en dröm, och att bara vänta på att få vakna och vara den gamla Becca.

Oftast lyckas jag vända cancern till något positivt, att jag lärt mig mycket av den tex, och många gånger vill jag faktiskt inte vara utan den. Men dagar som denna, så vill jag bara vakna och känna den där sköna lättnaden av att det bara var en dröm.

Ingen skola idag. Ligger nerbäddad i sängen med greys och te istället, känns bäst så. Detta var sista ultraljudet, för nu har det snart gått 2 år sedan jag fick cancerdiagnosen. Känner mig bara trött och nere just nu, och lättad. Jättelättad. Allt måste bara tas in och smältas, och jag vet att allt kommer kännas bättre imorgon. Det är därför det är okej att inte må bra idag, det måste vara okej en sån här dag.

Imorgon kommer allt vara bättre.

Slingat ninas och johannas utväxt idag på praktiken, åh funny! Blir så jäkla kul när det är endel att göra, man lär sig massor på det dessutom.
Dock har det varit stressigt som tusan då jag var tvungen att spendera en och en halv timme på sjukhuset, slutade med att jag kom (fett stressaaad) därifrån halvt sönderstucken. Okej, där ljög jag lite, men först stick i fingret där dom kollar om ämnet tumören producerar finns i kroppen och blablabla läkarprat, och ett stick i armen där dom kollar om jag har järnbrist.

Pratade med min läkare också som sa att jag inte behöver gå på mer än ett ultraljud till mer än det i februari. Ville gråta av lycka, på riktigt. Alla tårar och ångest just den kontrollen har tagit kommer den knappt att kunna göra mer. Han sa att också att dom släpper mig från barnavdelnigen nu när jag fyllt 18. Då ville jag gråta också, fast av sorg typ hah..

Nej, jag grät inte nånting alltså.

SÅÅÅÅ, nu vet ni ännu lite mer om min hälsa! Kul för er hehe. Ska nu glo på desperate några timmar framöver, helt ensam då mami jobbar natt, och se fram emot att vara ledig tomorrow. (plus utvecklingssamtalet som alltid är lika kul då jag missat 100 timmar av det, 50 timmar av det och si och så många timmar i deeeeet livsviktiga ämnet)

Imorgon går tåget mot jönköping kl 7, hu så tidigt.. Ska dit med brormin på en barncancerträff. Det låter så fjantigt att säga så haha, men ah, hur ska jag beskriva de annars liksom.

Aningen jobbigt känns det faktiskt, jag backar lite när jag träffar andra som haft det, och blir påmind och så. Gillar mitt liv som det är, och att passa in bland cancer känns bara så himla fel.
Men det är väl bra bearbetning I guess.



Tänkte lägga in en deppig cancerbild, men näe, glada bilder är ju helt klart roligare! Eller galna..

Jag försöker att inte bara skriva om min cancer i bloggen, för då skulle den bli väldigt tråkig och jobbig att läsa.
Just nu har jag ingen större lust att blogga om den alls egentligen. Tror att många kan ta det fel och tro att jag vill att ni ska tycka synd om mig. Det är naturligvis något jag inte vill.
Jag kan nog inte ens föreställa mig hur många gånger folk har sagt, när jag inte hör då, "ååååh stackars henne!" När folk pratar om mig så är jag nog "tjejen som haft cancer".

Hur som helst, jag behöver inte folk som tycker synd om mig, för jag tycker inte ens synd om mig själv. Om det är några jag tycker synd om så är min lillebror, mamma, pappa, mormor och annan nära släkt. Tänk att få höra att ert syskon har cancer. Tänk hur det var för min lillebror då han fick veta att hans storasyster hade en dödlig sjukdom, att hon kanske inte skulle överleva.
Jag visste hela tiden hur jag mådde och hur mycket jag orkade kämpa. Det visste inte dom, dom kunde bara hoppas. Tror det är jobbigare att vara nära anhörig till någon med en svår sjukdom, än att vara den sjuka personen.

Det jag egentligen ville säga med det här inlägget är att jag inte bloggar för att få ert medlidande eller nått. Jag bloggar för min egen skull, för att jag vill och för att jag bearbetar mina upplevelser från förra året genom att skriva ner dom. Tankarna är så otroligt många och känslorna så starka så genom att skriva ner dom får jag gå igenom dom ordentligt. Det blir för rörigt annars.