Lördag

Har jobbat tio timmar idag, med konstant kö i kassa, och har dessutom haft hand om drivern en hel del. Sitter här nu, totalt jäkla uppspeedad och funderar på hur jag nånsin ska lyckas somna.. Börjar jobba vid 10 imorgon också, vilket inte gör det hela bättre. Det var min egentligen lediga helg det!

Ni får verkligen ursäkta min nu för tiden bitterhet i bloggen, skyller på att jag går och väntar på cancerkontrolltid, och det gör mig galen. Jag skulle ha fått en tid nu i juli, men icke sa nicke! Det resulterar i att jag tror att jag har spridd cancer i hela kroppen osv osv.. dum jävla rädsla helt enkelt.
Lovar att skärpa till mig snarast möjligt, negativitet hjälper ju faktiskt ingen alls, allra minst mig själv!

Tre dagar kvar

Som ni vet har jag ju varit lite sådär halvsur över studenten, eftersom jag anser att jag bara tar den "på låtsas". Jag har blivit sjukt arg när folk har sagt: men du får ju i alla fall ta studenten! och då syftat på att jag kunde varit död nu.

Häromdagen insåg jag att det nog är precis så jag måste tänka för att få en lika underbar dag som alla andra. Det kan ju låta väldigt hemskt, men när jag insåg det så kände jag hur otroligt glad jag blev, hur glad jag blev över att jag finns kvar här och kan ta studenten med min klass.
Jag kommer inte att fira att skolan är helt slut, jag får inte lämna tillbaka skåpsnyckeln eller alla böckerna, för jag lämnar inte skolan helt, som alla andra gör.

Men jag är ju inte som alla andra.

Därför tänker jag fira att jag lever, och att mitt liv kommer fortsätta långt efter studenten. Vad gör några extra veckor i skolan när jag har överlevt cancer? Som det känns just nu så gör det ingenting, absolut ingenting. Jag har ju hela livet framför mig, och det om något tycker jag är värt att fira!










25 mars

Helt sjukt vad mitt huvud snurrade till sig idag. Var disträ som fasen och skrattattackerna vet jag inte vart dom kom ifrån! Som sagt, det snurrade nog till sig lite där ja, men tror det beror på att det är den 25 mars.

25 mars - cancerdatumet.

För två år sedan gav mig läkarna beskedet äggstockscancer och på några sekunder slutade jag vara den Becca och började vara den här Becca. För mig känns det som jag blivit utbytt, att den förra tjejen bara togs ifrån mig. När jag tänker på det (vilket jag sällan gör) så är det väldigt frustrerande. Jag kan inte riktigt hantera det, en av orsakerna till att jag låter bli att tänka på sånthär, och då blir jag bara ännu mer frustrerad i allt jag gör, stressar upp mig, känner prestationsångest och lägger ner otroligt mycket energi på att hata och önska bort cancern. Det är litegran som att befinna sig i en dröm, och att bara vänta på att få vakna och vara den gamla Becca.

Oftast lyckas jag vända cancern till något positivt, att jag lärt mig mycket av den tex, och många gånger vill jag faktiskt inte vara utan den. Men dagar som denna, så vill jag bara vakna och känna den där sköna lättnaden av att det bara var en dröm.


Tumörfri

Jag har tendens att tappa bort grejer. Ni som känner mig vet precis vad jag pratar om..
Idag hade jag tänkt spendera hela dagen med plugg, engelska och naturkunskap B (vilket suger i det fina vädret..) men en av böckerna är givetsvis putsveck.

Så innan jag börjar plugga måste jag hitta den tjocka hemska boken och först efter det kan jag börja plugga. Mitt pass var tydligen också borta enligt mamma så det måste jag hitta det med. Kul att stå utan det i april sen när planet till napa ska gå.

Förresten så har jag varit tumörfri i 2 år idag. Fick även veta att det fanns en risk för att jag skulle vara sjuk, då dom hittade svullna lymfköttlar under den 6 timmar långa operationen. Men nu ska vi inte deppa över det.
Jag har ju varit tumörfri i 2 år!

Mars

Hittade en blogg igår som skrevs av en 20årig tjej med cancer. Skummade igenom den månad för månad och kom tillslut till ett inlägg där mamman skrev av hon gått bort. Fick så fruktansvärt ont överallt när jag läste det, och den där "jag-överlevde-men-inte-du-ångesten" smög sig på som bara den. Den kommer i princip alltid när jag hör om dödsfall i just cancer, och speciellt bland unga människor. När jag träffar personer som jag vet förlorat sitt barn, syskon eller någon som på något sätt är nära anhörig, så nästan skäms jag över att finnas till, när deras älskade inte fick den chansen.

Det är även i just dom ögonblicken som jag förstår allvaret jag levde i. Jag tänker sällan på själva cancern, men det ligger ju undermedvetet och gnager hela, hela tiden, just eftersom jag inte riktigt orkar ta tag i tankarna. Så när jag då under en liten stund fattar vafan det var för sjukdom jag hade så blir det nästan som någon slags chock konstigt nog.

OJ vad jag babblar på om saker ni säkert tycker låter jättekonstigt.. Antar att det är mars som gör det svårt att låta bli att tänka på allt, alla årsdatum börjar ju nu snart för tumörbesked, operationer, cancerbesked och ah, allt började i mars. Så ni får stå ut med en del tankar här nu kanske, för för mig är det är bättre att se allt svart på vitt än att ha en ända röra i huvudet.

När jag ändå skriver detta superdjupa inlägg kan jag ju passa på att tacka för en kommentar jag fick för ett tag sen av "mirre". Jag hoppas verkligen allt går bra för dig, och jag är glad att min blogg hjälper dig litegrann i alla fall!



Jag kan inte fatta att det där är jag längre.

Titta va ja hitta!

Storstädade som sagt mitt rum igår, och varje gång som jag gör det hittar jag alltid en himla massa grejer. Slänger mer än hälften av det dock.. Hur som helst, hittade ett stort kuvert i botten av någon byrå som var full av massa små påskkort. Svenskalärarn hade en hel lektion, under tiden jag var borta pga cancern, där alla gjorde påskkort till mig. Haha, låter lite halvtöntigt kanske, ja vene.. Men tycker i alla fall att det var ett jättebra intiativ av den lärarn, och jag kommer ihåg att jag blev jätteglad när jag fick dom!
Hade helt glömt bort detta, förträngt mycket från den tiden känns det som, så blev helt paff när jag insåg att jag sparat alla kort! Backade tillbaks i tiden en stund kan man säga. På ett sätt är det fruktansvärt hemskt att tänka på det, men konstigt nog känner jag mig alltid hemma när jag tänker på sjukhuset i linköping. Korridorerna, avdelningen, promenaderna, ja fan till och med att gå från parkeringen till sjukhuset känns som en stor trygghet.

MEN, skulle egentligen bara skriva kort om breven haha. Hoppas det var okej att jag la ut era fina skrifter här på bloggen, tycker faktiskt dom är lite småskoj och betydelsefulla!






Imorgon blir det bättre

Ingen skola idag. Ligger nerbäddad i sängen med greys och te istället, känns bäst så. Detta var sista ultraljudet, för nu har det snart gått 2 år sedan jag fick cancerdiagnosen. Känner mig bara trött och nere just nu, och lättad. Jättelättad. Allt måste bara tas in och smältas, och jag vet att allt kommer kännas bättre imorgon. Det är därför det är okej att inte må bra idag, det måste vara okej en sån här dag.

Imorgon kommer allt vara bättre.


Oj

Blir nog ingen ayia napa resa. Fuck fuck fuck, behövde den. Min student blir ju inte helt riktigt, eller vafan, den blir ju typ "låtsasstudenten", hur kul låter det på en skala? Ska ju tillbaka till skolan i augusti igen och ta igen grejer jag missade under tiden jag var sjuk. Så eftersom ALLA pratar om denna låtsasdag så ville jag gärna se fram emot något riktigt.
TYP EN RESA?!?!

På tal om cancer så ska jag på kontroll på torsdag, vilket stressar sönder mig just nu. Hade jag inte behövt poängen vi får under idrottsdagen imorgon så hade jag inte gått till skolan. Och när alla andra (utom fellish) får gå hem imorgon så ska vi stanna kvar och ha estet.
JAPP, det är ett ämne aaaaaaaaaaaalla andra hade i ettan, men som jag missade pga sjukdomen. Som jag förövrigt hatar mer än vanligt just nu, bara för att den är överallt och påverkar massa som den inte ska påverka.

Om den lilla jäveln har fått för sig att komma tillbaka, typ slått tält i min kropp eller något, då ska jag ta mig fan ta död på den och utrota den en gång för alla. Du hörde rätt cancern, det är ett hot.
SÅ HÅLL DIG BORTA.

Positiv tjeja. Är det egentligen, oftast. Men ah, som ni märker så var det visst inte så ikväll. Kan inte ens ta ut min frustration på träningen eftersom jag har pajjat mina ben.......

På sjukhuset

Slingat ninas och johannas utväxt idag på praktiken, åh funny! Blir så jäkla kul när det är endel att göra, man lär sig massor på det dessutom.
Dock har det varit stressigt som tusan då jag var tvungen att spendera en och en halv timme på sjukhuset, slutade med att jag kom (fett stressaaad) därifrån halvt sönderstucken. Okej, där ljög jag lite, men först stick i fingret där dom kollar om ämnet tumören producerar finns i kroppen och blablabla läkarprat, och ett stick i armen där dom kollar om jag har järnbrist.

Pratade med min läkare också som sa att jag inte behöver gå på mer än ett ultraljud till mer än det i februari. Ville gråta av lycka, på riktigt. Alla tårar och ångest just den kontrollen har tagit kommer den knappt att kunna göra mer. Han sa att också att dom släpper mig från barnavdelnigen nu när jag fyllt 18. Då ville jag gråta också, fast av sorg typ hah..

Nej, jag grät inte nånting alltså.

SÅÅÅÅ, nu vet ni ännu lite mer om min hälsa! Kul för er hehe. Ska nu glo på desperate några timmar framöver, helt ensam då mami jobbar natt, och se fram emot att vara ledig tomorrow. (plus utvecklingssamtalet som alltid är lika kul då jag missat 100 timmar av det, 50 timmar av det och si och så många timmar i deeeeet livsviktiga ämnet)


Fuck cancer helt enkelt

Jag hade tänkt skriva värsta djupa inlägget här nu, men saken är den att jag inte riktigt vet hur jag känner, vilket bara gör mig skitförbannad.
Så.. kort och gott tar vi det så gott vi kan.

Efter att ha träffat så mycket ungdomar som haft cancer och hört deras historier så får jag sjukt dåligt samvete. Varför slapp jag undan så jävla lätt? Varför gick allt som planerat med min enkla minicancer? Endel tar ju för tusan mediciner nu i efterhand så det räcker och blir över, varför inte bara dela upp skiten så kunde ju jag tagit hälften?

Detta gör mig seriöst ledsen, och jag antar att det är för att jag vet hur det är. Ingen ska behöva gå igenom det jag gjort, jag skulle aldrig önska någon den äckliga smärta cancer för med sig. Förutom typ Hitler.....
Hur eller hur så finns det dom som varit med om princip samma sak som mig, fast värre, och DET är knäckade och oförståligt.



Btw, nu fick ni er deppiga cancerbild ändå.
Annars då så var det väldigt bra i jönköping, över förväntan. Jättefint hotell, buffeér, spa, underbara människor, underhållning av johan glans och för bra prat på kvällen.
Med cancern kommer faktiskt vissa förmåner haha, hemsk jag är.


Jönköping

Imorgon går tåget mot jönköping kl 7, hu så tidigt.. Ska dit med brormin på en barncancerträff. Det låter så fjantigt att säga så haha, men ah, hur ska jag beskriva de annars liksom.

Aningen jobbigt känns det faktiskt, jag backar lite när jag träffar andra som haft det, och blir påmind och så. Gillar mitt liv som det är, och att passa in bland cancer känns bara så himla fel.
Men det är väl bra bearbetning I guess.



Tänkte lägga in en deppig cancerbild, men näe, glada bilder är ju helt klart roligare! Eller galna..


Va ni skräms



Pallar inte hamna här igen, att ha kroppen full av gifter istället för energi.
Satans skitkontroller och provtagningar, va ni skrämmer mig.

Men vilken tur ändå att ni finns och håller ordning på min kropp. Så snart gäller det..
Kopierar ni bilden rakar jag av er håret och lägger ut er här!!! bara så ni vet heheheh.


Det var längesen nu



En liten tillbakablick som icke händer allt för ofta längre.
Det var som sagt rätt längesen nu.
pusskyss&godnatt!


Provsvar

Igår ringde min käre läkare och berättade att prover och kontroller sett bra ut. Oj så glad man blir när man får positiva besked! Nu är det inte ultraljud+gyn förens i oktober, ska börja gå var 4e månad istället för var 3e. Ja, det är stort för mig eftersom det betyder att det är ännu mindre risk att cancern kommer tillbaka.

Nu ska jag pallra mig iväg till papsen för lite käk och sååå.


Förbannade cancer

När jag låg på sjukhuset i Linköping så träffade vi en familj vars barn gick bort i cancer för en tid sedan, bara ett par år gammal. Har skrivit om honom innan och jag blev verkligen ledsen när han dog. Jag kikar in på pojkens mammas blogg lite då och då för att kolla läget lite.

En flicka vi träffade i Linköping (hon nämner bara första bokstaven i namnet, men vi antar att det är denna flicka) som var otroligt dålig under min andra behandling om jag inte minns fel. Det var nästan aldrig någon som lämnade hennes rum ifall det värsta skulle inträffa.

Flickan gick bort i cancer för över ett halvår sedan läste jag nu.

Varför fick jag leva men inte dom? Känner nästan en sorts skuld över detta, och jag blir så förbannad över att barnen inte fick en chans till livet.

Hatar cancer något förjävligt just nu.



Exakt ett år sedan. Jag lever fortfarande & mormor har kvar sitt barnbarn. Fan vad jag önskar att cancer inte fanns.


För bra i Stockholm

Hejsan hallå folket.

Jag vill faktiskt tillbaka till Stockholm just nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om helgen där, men vi hade det riktigt kul! Tror det var runt 150 ungdomar där som har haft cancer eller har ett syskon som drabbats. Det är seriöst svårt för mig att beskriva hela grejen. Jag är inne i någon slags förnekelseperiod då jag ser mig själv som "nä men jag har aldrig haft cancer!" och då blir det väldigt jobbigt att tvingas inse att jag faktiskt har haft det, och att min brors syster har haft det. Man blir påmind om det man varit med om när man träffar andra som varit där också. Men på ett sätt är det otroligt skönt att träffa dessa starka människor och veta att man inte är ensam. Man får en massa nya kontakter och vänner vilket bara är skoj.

Helgen har varit kanon, verkligen! :) Men jag har som sagt svårt att beskriva den.





























Bokramare hahahhahaha (L)


Sjukhuset today

Idag har jag varit på sjukhuset, pratat med min läkare, tagit afp-provet (min markör där läkarna kan se om cancern är tillbaka eller inte) och vaccinerat mig. Cellgifterna liksom tog bort allt jag vaccinerat mig mot tidigare, så jag har fått börja om, haha..(y)

Allt gick i alla fall bra! Nu hoppas vi bara att allt håller sig där också :)



ÄE, ett stick i fingret?! Stackars becca asså.. not. Säger åt mig själv att sluta se så ynklig ut, nu, bums!


Min förra valborg..

Spenderade jag i linköping. Jag var sjukt arg över att alla där hemma festade medans jag låg i en sjukhussäng och fick cellgifter inpumpade i kroppen. För mig blev det blev så tydligt att jag var svårt sjuk när jag inte kunde vara med på saker alla andra tog för givet.

Jag är i alla fall galet glad att jag faktiskt kan vara med på allt nu, verkligen njuter av mycket småsaker! ♥


För ett tag sedan..

så var jag ju brunett. Känner knappt igen mig på såna här bilder! Tycker jag passar bättre i blont faktiskt.
För en vecka sedan vid den här tiden var jag i linköping på min första cellgiftsbehandling, ungefär två veckor senare rakar jag av håret eftersom det faller som bara den. Det började växa i mitten av juli om jag inte minns fel, och har faktiskt blivit rätt långt nu ju! :))






Bloggar för min egen skull

Jag försöker att inte bara skriva om min cancer i bloggen, för då skulle den bli väldigt tråkig och jobbig att läsa.
Just nu har jag ingen större lust att blogga om den alls egentligen. Tror att många kan ta det fel och tro att jag vill att ni ska tycka synd om mig. Det är naturligvis något jag inte vill.
Jag kan nog inte ens föreställa mig hur många gånger folk har sagt, när jag inte hör då, "ååååh stackars henne!" När folk pratar om mig så är jag nog "tjejen som haft cancer".

Hur som helst, jag behöver inte folk som tycker synd om mig, för jag tycker inte ens synd om mig själv. Om det är några jag tycker synd om så är min lillebror, mamma, pappa, mormor och annan nära släkt. Tänk att få höra att ert syskon har cancer. Tänk hur det var för min lillebror då han fick veta att hans storasyster hade en dödlig sjukdom, att hon kanske inte skulle överleva.
Jag visste hela tiden hur jag mådde och hur mycket jag orkade kämpa. Det visste inte dom, dom kunde bara hoppas. Tror det är jobbigare att vara nära anhörig till någon med en svår sjukdom, än att vara den sjuka personen.

Det jag egentligen ville säga med det här inlägget är att jag inte bloggar för att få ert medlidande eller nått. Jag bloggar för min egen skull, för att jag vill och för att jag bearbetar mina upplevelser från förra året genom att skriva ner dom. Tankarna är så otroligt många och känslorna så starka så genom att skriva ner dom får jag gå igenom dom ordentligt. Det blir för rörigt annars.


Tidigare inlägg
RSS 2.0