beccaanilsson

Det är jobbigt att titta på såna här bilder, ändå kan jag inte låta bli.. Jag blir både arg och ledsen på samma gång, ser med egna ögon hur orättvist livet är. Ställer mig frågan, varför just jag?

Jag kommer ihåg när jag gick under två veckor och väntade på att tappa det. I duschen när jag tvättade håret så försökte jag hela tiden njuta av det den tiden som var kvar eller vad man ska säga. Kände sån stress under dom två veckorna, ville göra allt som gick att göra bara för att visa så många som möjligt vilket fint hår jag hade. Gick och drog i det också för att se om det börjat falla. En morgon när jag och min förra pojkvän satt och åt frukost så började det lossna när jag som vanligt skulle dra i det. Minns det precis. Det var hår överallt, och ibland drog jag bort så mycket hår att det bildade stora högar som jag sen fick slänga. Hoppades fram till jag rakade mig att jag skulle få ha kvar i alla fall endel hår, att det bara skulle tunnas ut. Hoppet är det sista som lämnar en, även om man i princip vet att det man hoppas på inte kommer hända.

Minns en annan gång då jag haft en större tröja på mig under tiden jag tappade håret, som jag sov i. Satte på mig den ett tag efter det och den var inte tvättad. Fyfan säger jag bara, fick hår i hela ansiktet när jag drog på mig den. Tappat jävla cancerhår.

Tänk när jag har långt hår igen, kan sätta upp det, fläta och locka ♥

¨