beccaanilsson

Pigg och glad tjeja som packar och städer wie! Upptäckte även till min stora glädje att skofan behöver fixas till.. Tänker måla med svart nagelack och snart hoppa in i duschen.
Min Mandis fyllde hela 18 år i torsdags och det ska firas med dunder och brak ikväll! Och trasiga skor he he he.

Jag har bearbetat min cancer sen den dagen då jag blev "frisk", eller färdigbehandlad kanske jag ska säga. Innan så mådde jag så dåligt psykiskt, jag hade hade tappat bort mig själv totalt, hängde inte med, var fruktansvärt okoncentrerad och trött. När man är "frisk" så tror i princip alla att man mår bra igen. Det många inte förstår är att cellgifter inte fungerar som en jäkla alvedon eller ett penicilin. Cellgifter är gifter, dom dödar en jävla massa celler, slår ut imunförsvaret och fan.. Det är skitmediciner, vilket cancer kräver eftersom sjukdomen är en skitsjukdom. Livet som cancerpatient är inget ni kan föreställa er om ni inte varit där själva. Det är en enorm förändring av livet, både psykiskt och fysiskt.

Det jag vill komma till är att, som jag redan skrivit många gånger, inte mår dåligt på det sättet längre. Jag har tagit mig igenom en av de värsta bitarna och framför allt hittat tillbaka till mig själv igen! Nu har jag istället börjat tänka mycket djupare på själva sjukdomen och på känslorna. Känslorna jag hade under behandlingarna, hur dåligt jag faktiskt mådde, hur sjuk jag var och hur smärtsamt det va. Jag får lite som en klump i halsen när jag tänker tillbaka på det på det viset. När jag tänker på alla som fanns runt mig och hela tiden såg detta. Man får starka band till sådana personer, till personer man litar på till tusen och som man ser som sin trygghet.

Jag har börjat tänka på all smärta cancer innebär, på hur grym sjukdomen är, men jag ser det som ett bra tecken. Det betyder att jag är stark nog psykiskt att ta hand om dom tankarna nu.

Det är snö överallt. Precis överallt! Hjälp mig någon, waah!
Det är Mys fel att det snöar som satan ute nu. Och detta är ingen allvarlig anklagelse med tanke på att hon skyller på att det är mitt fel att aids finns här i världen. (hahahahaha)
Ändå gott folk, tycker jag faktiskt om henne och ska nu dra med henne på en simtur i det kalla vattnet för att sedan bubbla och basta wie!

Gaah jag har ont i min mage. För mycket mat och min mage pallar inte det åååh.. Skyller allt på My helt enkelt (inget ovanligt mohaha) eftersom hon tog med mig till det farligt goda stället, donken.

Trodde lycka bara var något jag kände förr, innan sjukdomen slog till. Jag älskar livet och det visste jag inte om jag skulle göra igen. Det har funnits stunder då jag har skrattat och gråtit samtidigt pga av ångesten, skrattat och gråtit över att det inte fanns något att göra åt det jag levde i.
Man kan resa sig från allt, bara viljan och orken finns där!

Precis tryckt i mig lite goda langos med massa gottit på! Kvällen bjuder på let's dance med mamsen, och en himla massa mys, gillas starkt alltså :) Gilla hela helgen galet mycket egentligen wie!
Lyssna sönder på falling down ska också hinnas med, down down down down lalalala.

Va jag kan sakna den ibland! ♥
Ser dock aningen off ut på denna bilden.

Jag hittade precis en blogg som skrivs av en kille vars flickvän dog i cancer när hon var runt 20 år gammal. Jag kan inte beskriva känslan jag får när jag läser det, jag tycker det är så fruktansvärt. Sånt finns inte, man dör inte i cancer 20 år gammal. Man dör inte ifrån sin pojkvän. Man vill inte se den man älskar dö. Usch vad dåligt jag mår när jag läser det. Sjukdomen blir så verkligen, cancern som jag tänker mindre och mindre på dyker upp i tankarna igen. Man kan dö i den, något jag har så svårt att förstå eftersom jag själv fick överleva. Förbannade jävla sjukdom, varför tar du dig rätten att förstöra andras liv? Varför tar du så många liv? Jag vann över dig och ägde sönder dina små skitceller du absolut skulle trycka in mig!

Jävlar va arg jag blev på cancern nu då. Nu när jag är sjuk så känner jag igen massa känslor från cellgifterna också, fast mycket svagare då. Kanske därför jag dampar sönder på cancerhelvetet.





Extremt söta bilder också. Fick låna min lillebrors keps eftersom jag inte fick ha skallen i solen haha.

Dagen blev rätt chill ändå! Slutade redan vid halv 12 så då gick jag hem och sov haha. Simmade med My på eftermiddagen sen också, och sen käkade jag lite hos mormor. Skulle över dom där grejerna ni vet som finns i simhallen som delar bassängerna? Dom långa grejerna haha. Skrapade upp benet och fick blåmärken när jag skulle över där i alla fall (y) (Och det är inte så illa som det låter)
Imorgon är det fredag vilket innebär helg wie!

Förresten, jag kan ha håret bakom öronen, det är lycka asså(a)

Det är mycket som jag håller för mig själv och inte skriver här i bloggen. Ibland har jag jäkligt god lust att skriva om andra personer och vad dom gjort mot mig. Just nu känner jag att det vore riktigt skönt men näe, jag ska inte. Det vore elakt av mig att göra så. Ibland litar man helt enkelt på helt fel personer. Jag behöver inte sitta och skriva massa skit här, gör en person fel så kommer den få ta den skiten sen i alla fall, på ett eller annat sätt. Jag tror nämnligen på karma ibland ;)

Läser om cancer på någon sida jag hittade. Blir helt tårögd, allt som står där stämmer in på mig. Hur ensam man ofta känner sig, att många tror att allt är precis som vanligt efter cancern trots att det inte är det, och massa massa saker. Man känner sig mindre ensam när man läser sådana saker.

Fastnade för en liten mening jag hittade också, för precis så känner jag när jag mår dåligt.
"Ofta kan det räcka med ordlös kommunikation, kanske i form av en kram eller att man bara sitter tillsammans."

Vet inte hur många gånger jag har väckt min mamma om nätterna den senaste månaden för att bara sitta och titta på tv med mig eftersom jag oftast inte kan sova. Det gör otroligt mycket att inte sitta själv, att vara två och veta att någon finns där för en när ångesten kommer. Vad hon har gjort mycket för mig alltså. Tänk er hur det skulle vara för era föräldrar att få reda på att just du hade en cancer, en sjukdom som skulle kunna ta deras barn ifrån dom. Min mamma har aldrig visat att hon är ledsen för mig, hon har bara varit positiv och stöttat mig hela tiden. Helt otrolig människa.