beccaanilsson

Hittade en blogg igår som skrevs av en 20årig tjej med cancer. Skummade igenom den månad för månad och kom tillslut till ett inlägg där mamman skrev av hon gått bort. Fick så fruktansvärt ont överallt när jag läste det, och den där "jag-överlevde-men-inte-du-ångesten" smög sig på som bara den. Den kommer i princip alltid när jag hör om dödsfall i just cancer, och speciellt bland unga människor. När jag träffar personer som jag vet förlorat sitt barn, syskon eller någon som på något sätt är nära anhörig, så nästan skäms jag över att finnas till, när deras älskade inte fick den chansen.

Det är även i just dom ögonblicken som jag förstår allvaret jag levde i. Jag tänker sällan på själva cancern, men det ligger ju undermedvetet och gnager hela, hela tiden, just eftersom jag inte riktigt orkar ta tag i tankarna. Så när jag då under en liten stund fattar vafan det var för sjukdom jag hade så blir det nästan som någon slags chock konstigt nog.

OJ vad jag babblar på om saker ni säkert tycker låter jättekonstigt.. Antar att det är mars som gör det svårt att låta bli att tänka på allt, alla årsdatum börjar ju nu snart för tumörbesked, operationer, cancerbesked och ah, allt började i mars. Så ni får stå ut med en del tankar här nu kanske, för för mig är det är bättre att se allt svart på vitt än att ha en ända röra i huvudet.

När jag ändå skriver detta superdjupa inlägg kan jag ju passa på att tacka för en kommentar jag fick för ett tag sen av "mirre". Jag hoppas verkligen allt går bra för dig, och jag är glad att min blogg hjälper dig litegrann i alla fall!



Jag kan inte fatta att det där är jag längre.