beccaanilsson

Cellgifter påverkar aptiten någon otroligt. Under mina behandlingar fick jag tvinga i mig mat, inget smakade gott och hungrig var jag inte alls. Det ändå som gick ner var McDonalds, cheeseburgarna. En gång vaknade jag mitt i natten när jag låg på Linköpings sjukhus och säger till mamma: Jag måste ha en cheeseburgare..!

Dagen efter gick pappa och köpte McDonalds till mig, och så frös vi in hamburgare i frysen, haha!



Jag kunde ju inte äta McDonalds hela tiden, rivna morötter gick ner rätt bra det också.

Idag har jag simmat med Emeliie, så otroligt skönt att komma igång med träning! Första gången jag går på ett träningspass eller vad man ska säga sen jag blev sjuk.
Kvällen har inte varit världens bästa, därför blir det ett mindre roligt inlägg. Skolan tar kål på mig, jag är trött hela tiden. Trodde inte det skulle bli så här tufft att börja..!

Under tiden jag var sjuk så gick den här reklamen, precis som nu. Tänk er att ligga på sjukhuset och se en sådan reklam, det kunde ha varit jag som var det där fjärde barnet. Oftast tänkte jag inte på att jag kunde dö, utan jag hade liksom bestämt mig för att klara mig, men jag har träffat många underbara barn som är svårt sjuka och det är så fruktansvärt att alla kanske inte klarar sig. Den här reklamen påverkar säkert många, många tycker nog den är hemsk. Men att vara i situationen jag var i och se en sådan här reklam, fy fan va irriterande och otäck den var, och är. Vill så otroligt gärna att alla barnen ska klara sig.

Jag var skitnervös redan innan för att börja skolan imorgon. Jag har inte gått i skola på ett halvår nu ungefär. Och inte nog med det, första dagen ska alla i HV08B har riktigt kul och styla varandra i håret. Kanske är kul för dom som HAR hår!!

Fyfan va arg jag är nu, skulle kunna börja lipa. Jag vill absolut inte till skolan imorgon. Jag har hår, men vafan det går ju inte ens att platta. Imorgon kommer ca 1500 elever se mig. Det räckte för mig. Vad kommer alla tänka när läraren säger att vi ska stylas i håret.. Alltså näe usch.

Jag överreargerar säkert men jag blir faktiskt trött på skiten..

Jag är glad! Igår var jag glad! Äntligen börjar vi leva igen, min familj som fick stanna upp med allt för att jag blev sjuk. Ohohoho vad glad jag är! Mer säger jag inte hihi ;)

Förresten, jag är med och tävlar om att bli veckans blogg. Om ni vill rösta på mig, gör det då här!

Idag fyller världens bästa mamma hela 40 år!  Hon är den som har stöttat mig hela tiden, både innan jag blev sjuk. under tiden och efter. Hon förstår nästan allt, och gör hon det inte så försöker hon. Jag har kämpat med att vara positiv till en dödlig sjukdom, men när det inte har gått och jag har blivit arg så har hon fått ta det och hon har inte gnällt en sekund.

Hade lite partaj för henne i lördags och bilder kommer ikväll, om jag har tid!



veckans blogg http://faglarsot.blogg.se/

 

Nu skrotar vi peruken för gott. Jag vet mycket väl om att jag såg bättre ut innan, framför allt i mitt naturliga långa hår. Jag vet också att utseendet inte spelar så jävla stor roll.
Jag är riktigt stolt över det jag har varit med om, och jag tänker visa det. Att ha cancer, eller som jag, ha haft, är inte lätt. Hela livet handlar om det, och bara för att jag inte får behandlingar längre så är det långt ifrån slut. Ni ser ju, det är cellgifternas fel att jag ser ut som jag gör nu. Jag valde inte att tappa och raka av mig håret, jag hade inte gjort det för alla pengar i världen. Att raka sig är bland det västa jag har gjort, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Håret var det absolut det viktigaste av mitt utseende för mig.

Men, jag är snygg ändå, cancern kan aldrig ta ifrån mig mitt ansikte ;)

veckans blogg http://faglarsot.blogg.se/

Efter operationen jag gjorde i magen gick jag ner i vikt. Efter första cellgiftsbehandlingen gick jag ner ännu mer. Sammanlagt gick jag ner ca 10 kg, men då vägde tumören en hel del också.
Hur som helst, jag var så arg över att jag inte kunde ha några av mina gamla kläder längre, speciellt jeans då. Magen var innåt om ni förstår hur jag menar så tajta kläder var knappt något alternativ.

Men idag så provade jag ett par av mina gamla favoritjeans, och gissa vad? Dom passade! Bättre nu än innan, eftersom dom inte spänner lika mycket vid magen.









Haha och så en liten rumpbild...
Nu ska jag iväg på kräftskiva! Tar med mig kameran, hihi :)

Jag tror att dom bara ringer om det skulle visa sig att sjukdomen börjat härja runt igen, annars så låter dom det bara vara. Och nu var det så längesen jag tog proverna så jag antar att det inte var någonting! :)
Så nu vet ni det! ;D

Idag ska jag få bada!! Haha, världens största grej.. Ska åka till mina kusiner och slänga mig i poolen. Stranden har jag inte varit på en enda gång, med tanke på håret. Hur kul är det att träffa massa man känner, eller vet vilka dom är, och så har man inget hår. Inte för att jag bryr mig så mycket, men det blir ju lite fel att sen andra dagen se mig med hår!

Och nej, jag kan inte ligga och sola med en hel peruk på huvudet.

Plus att jag inte får sola. Det är det bästa som finns, jag älskar att sola. Men nej, inte sol på hela året! Då kan jag få pigmentförändringar. Och det måste jag nog erkänna suger lite ;)
Men idag som sagt, så ska jag bada och sola, med solfaktor 30! Så otroligt skönt att få ligga i solen en liten stund i alla fall! :)

Bild på Nille och mig efter skolavslutningen. Låg på sjukhus den veckan och Nille sov hos mig den natten. Han sov på sjukhus fast att han inte var den som behövde. En kväll som alla andra är ute och firar att sommarlovet har börjat, då väljer att han sova på ett sjukhus istället.. Han var helt underbar, han är helt underbar. Tror jag fick den bästa pojkvännen för att något sånt här tråkigt skulle hände, så han kunde hjälpa mig klara allt. Jag hade aldrig orkat om inte han var med mig, om inte han gav mig saker att se fram emot.

När jag fick cellgifter ungefär var trejde vecka så fick jag det i fem dagar. Plus att jag fick det emellan dom tre veckorna också. Men under dom fem dagarna var jag bunden till maskiner hela tiden. Aningen var det mediciner eller så var det dropp. Jag kunde åka hem korta stunder men det var knappt någon idé. I Linlöping var det omöjligt. Nille tog ledigt från skolan för att komma till mig i Linlöping och när jag var i Kalmar så var han hos mig så fort han var klar med skola och gym. Det var jag som behövde vara på sjukhus, inte han. Men han var det ändå. Han offrade saker han tyckte var roligt, antagligen roligare, för att vara med mig som behövde honom. För även när jag var hemma från sjukhuset så var han hos mig jämt. Sov hos mig nästan varje natt. När man offrar saker på ett sätt som han gjorde för mig under tre månader, då ställer man upp till 1000. Jag vet var jag har Nille, att han alltid finns där om det skulle hända något. Vi har gått igenom min sjukdom tillsammans, jag har inte gjort det själv. Han rakade av sig håret när jag tappade mitt. Jag vet att jag har världens bästa pojkvän och jag vet att jag har tur som har honom. Det finns ingen annan som honom, det finns ingen annan som min Nille.

Jag tycker ni ska veta att han är en underbar person, att han är den finaste människan på jorden.

Idag är en jobbig dag då man bara vill att allt ska bli som vanligt igen. Jag har lärt mig otroligt mycket av min sjukdom, framför allt att utseendet inte spelar någon roll, och jag vill inte vara utan det. Sen har sjukdomen förstör otroligt mycket, jag har missat saker, både i skola, kompisar och fester.
Idag tänker jag extra mycket på det. Rix fm är idag och det har jag sett fram emot väldigt länge. Nu blir inget som jag hade tänkt, och det är ingens fel, det är bara att det inte finns något att göra. Jag vet, väldigt obetydligt för de flesta, men för mig var det viktigt, för "i augusti skulle jag orka vara med igen, då kommer jag klara av att vara ute med alla mina vänner".

Lite tråkigt inlägg, jag vet. Men så får det bli för tillfället!

Ska snart iväg till sjukhuset för att ta lite prover. Tumören som jag hade i magen producerade ett speciellt ämne som var skyhögt på mig innan jag opererade bort den. Sedan har det sjunkit med tiden. Ska ta ett blodprov idag, vilket jag kommer göra varje månad under en tid, som visar hur högt/lågt det är. Om det är väldigt högt har cancern kommit tillbaka. Håller det sig lågt så är det ingen fara! Så nu håller jag tummarna för att det är så lågt det bara går under dagarna man får vänta på provsvar.

När man är 16 år och får cancer så finns det inte många andra i samma situation. Jag frågade till och med, och jag antar att hon svarade i länet, och då säger dom att det inte finns någon tjej i min ålder som är sjuk. Då känner man sig inte bara ensam, utan man faktiskt är det. Stöd från andra har betytt jättemycket, men att ha någon som säger "precis så var det för mig!" istället för "ah, jag tror jag förstår.." skulle betyda otroligt mycket.

Idag ska jag luncha med mormor, hennes vän med barn och barnbarn, och mamma. Mormors vän har cancer och jag har inte träffat någon med cancer under min sjukdomstid. Bara mindre barn, som Elton tillexempel, som inte kan prata eller som inte kan förklara hur det är. Jag ser fram emot att träffa henne idag, och trots att hon är bra mycket äldre än mig så har vi varit med om samma grej :)

Har även varit uppe med tuppen idag och plockat blåbär med pappa :) Nästan en liter blev det idag.

Nu har jag påbörjat mitt lilla album om tiden jag var sjuk! Framkallade massa bilder för ett tag sedan och det kommer ta en himla tid att fixa det.. Men det kan det faktiskt vara värt. Tycker verkligen inte man ska glömma en sån tid, jag vill alltid minnas allt, verkligen allt jag har varit med om. Har tagit bilder från alla gånger jag har varit på sjukhus för jag vet att jag kommer uppskatta det hela livet. Skriver ner en massa i albumet också, för min egen skull.
Kanske får ni en liten titt på det när jag är klar (;

Gå in och läs om lille Elton, snart 2 år, en underbar kille med en väldigt svår cancer. Jag har själv träffat honom många gånger.
Klicka här för att läsa lite om honom och hans starka familj.