beccaanilsson

Ja, rubriken säger allt. Idag är det den internationella barncancerdagen. Ni kanske känner något barn, eller någon anhörig till ett barn med cancer? Skänk en liten extra tanke till dessa familjer just idag!

På stortorget här i Kalmar har dom anordnat något för just denna dagen. Vet inte så mycket om vad som händer där, men min familj och jag ska dit i alla fall. Tror man kan skänka pengar och så. I östra götaland förra året fick 32 barn alla samma besked, att de hade en dödlig sjukdom. För 32 familjer rasade världen totalt. En av dom 32 var jag och min familj. För oss ska det tändas ljus på stortorget ikväll, vilket är väldigt fint tycker jag!

Som sagt, skänk en liten extra tanke till cancerdrabbade barn och deras anhöriga idag.

Många dagar i mars tror jag kommer bli rätt jobbiga. Det var i den månaden allt helvete började, alla besked, operationer, rädsla, osäkerhet och allt annat som denna hemska sjukdom innebär. Kommer nog tänka en hel del vissa dagar, tyvärr.

Och inte nog med det, för ett par dagar sen fick jag även en kallelse till gyn, en av kontrollerna jag går påvar tredje månad. Hoppade av glädje då jag såg att det var den 22e mars.. Antagligen är det ultraljud i mars också.

Kan vi inte bara hoppa över mars månad?

Glömde säga att jag fått hem mitt hope-smycke idag som jag beställt från barncancerfondens hemsida. Kostar ungefär 300 kr varav 150 kr går till barncancerfonden. I love it hihi!

Vem som helst kan beställa det, så om du skulle vara sugen är det bara att klicka på länken. Det skulle ju kunna bli dagens goda gärning eller något ;)

Jag är trött. Valde boxning av någon lustig anledning idag då vi har haft idrottsdag. Så, jag är trött. Och helt slut. Dock var det sjukt roligt!

Sen har jag varit hos min läkare idag också. Han sa att han skulle se om det inte gick att operera bort porten i februari! Om det går så har vi en överlycklig Becca kan jag lova er :) Just nu vill jag bara ha ut den. Tänk att ha det helt slätt där, när man har tuptop och det ända som syns är ett litet ärr. Ändå vet jag redan nu att jag kommer sakna porten väldigt mycket i början, så därför ska jag be om att få ta hem den haha! Om det är i en burk, kasse, påse eller i jackfickan spelar ingen roll, bara jag får hem den. Har till och med drömt mardrömmar om att jag opererat bort den och glömt säga att jag vill ha den.

Sen säger min läkare att det börjar bli dags för ultraljud och grejer igen.. Ryser bara jag tänker på alla helveteskontroller då jag får livsavgörande besked. Går inte att beskriva hur det känns, bara de som har varit med om det vet hur stark rädslan är.

Jag googlar mycket på just min egen cancer, och försöker hitta bloggar med andra cancersjuka. I två bloggar har jag läst om barn som trott att cancern är borta men att det sen visar sig att den inte är det. En blogg skrivs av en tolvårig pojke ,och hans mamma har en blogg hon också. Han heter Gustav och Gustav som är tolv år gammal vet om att han ska dö. Att det inte finns något mer att göra. Han vet att cancern kommer vinna när han trodde den var borta.

Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag läser sådant och jag kan inte förstå hur sånt här får ske. Det är därför jag inte tror på gud, för vilken jävla gud gör så här? (Detta är min åsikt, säger inte att det inte är okej att tro på honom)

Jag blir väldigt rädd för min egen skull också, för kan det hända andra så kan det hända mig. Och jag vill inte dö i cancer sjutton år gammal. Jag vill verkligen verkligen verkligen inte dö och jag blir så rädd för det när jag läser om sånt här. Det är svårt att beskriva känslan jag får, men att vara rädd för att dö på riktigt är rätt ångestfyllt. Gångerna som jag är mest rädd för att cancern ska vara tillbaka är när telefonen ringer och det är dolt nummer. Då brukar det vara sjukhuset. Jag är rädd för att få höra just det som Gustav vet väntar honom. Jag är fruktansvärt rädd att läkarna ska säga:
Vi kan inget mer göra, cancern kommer vinna Rebecca.

Jag har bearbetat min cancer sen den dagen då jag blev "frisk", eller färdigbehandlad kanske jag ska säga. Innan så mådde jag så dåligt psykiskt, jag hade hade tappat bort mig själv totalt, hängde inte med, var fruktansvärt okoncentrerad och trött. När man är "frisk" så tror i princip alla att man mår bra igen. Det många inte förstår är att cellgifter inte fungerar som en jäkla alvedon eller ett penicilin. Cellgifter är gifter, dom dödar en jävla massa celler, slår ut imunförsvaret och fan.. Det är skitmediciner, vilket cancer kräver eftersom sjukdomen är en skitsjukdom. Livet som cancerpatient är inget ni kan föreställa er om ni inte varit där själva. Det är en enorm förändring av livet, både psykiskt och fysiskt.

Det jag vill komma till är att, som jag redan skrivit många gånger, inte mår dåligt på det sättet längre. Jag har tagit mig igenom en av de värsta bitarna och framför allt hittat tillbaka till mig själv igen! Nu har jag istället börjat tänka mycket djupare på själva sjukdomen och på känslorna. Känslorna jag hade under behandlingarna, hur dåligt jag faktiskt mådde, hur sjuk jag var och hur smärtsamt det va. Jag får lite som en klump i halsen när jag tänker tillbaka på det på det viset. När jag tänker på alla som fanns runt mig och hela tiden såg detta. Man får starka band till sådana personer, till personer man litar på till tusen och som man ser som sin trygghet.

Jag har börjat tänka på all smärta cancer innebär, på hur grym sjukdomen är, men jag ser det som ett bra tecken. Det betyder att jag är stark nog psykiskt att ta hand om dom tankarna nu.

Trodde lycka bara var något jag kände förr, innan sjukdomen slog till. Jag älskar livet och det visste jag inte om jag skulle göra igen. Det har funnits stunder då jag har skrattat och gråtit samtidigt pga av ångesten, skrattat och gråtit över att det inte fanns något att göra åt det jag levde i.
Man kan resa sig från allt, bara viljan och orken finns där!

Va jag kan sakna den ibland! ♥
Ser dock aningen off ut på denna bilden.

Jag hittade precis en blogg som skrivs av en kille vars flickvän dog i cancer när hon var runt 20 år gammal. Jag kan inte beskriva känslan jag får när jag läser det, jag tycker det är så fruktansvärt. Sånt finns inte, man dör inte i cancer 20 år gammal. Man dör inte ifrån sin pojkvän. Man vill inte se den man älskar dö. Usch vad dåligt jag mår när jag läser det. Sjukdomen blir så verkligen, cancern som jag tänker mindre och mindre på dyker upp i tankarna igen. Man kan dö i den, något jag har så svårt att förstå eftersom jag själv fick överleva. Förbannade jävla sjukdom, varför tar du dig rätten att förstöra andras liv? Varför tar du så många liv? Jag vann över dig och ägde sönder dina små skitceller du absolut skulle trycka in mig!

Jävlar va arg jag blev på cancern nu då. Nu när jag är sjuk så känner jag igen massa känslor från cellgifterna också, fast mycket svagare då. Kanske därför jag dampar sönder på cancerhelvetet.





Extremt söta bilder också. Fick låna min lillebrors keps eftersom jag inte fick ha skallen i solen haha.